En sak som jag funderar mycket över är hur många, även jag själv till viss del, har ett narrativ de om sig själva de hela tiden berättar. Jag tror till exempel att de flesta med någon typ av större närvaro på sociala medier är extra duktiga på det här. Det är vad som ligger till grund för framgången, en tydlighet. Ett fint flöde med en röd tråd. Man berättar hela tiden storyn om sig själv, filar vidare på nästa sida och paketerar den. Epitet, etikett och någonstans, att kunna hisspitcha sig själv. Men om man alltid ser sig själv såhär, ser sig utifrån, hindrar det inte en? Beslut tas utifrån vem man vill vara, hur man vill ses. Det är som om det alltid finns en osynlig, inbillad publik som är delaktig. Facetterna till ens person blir färre eller i värsta fall osanna. Poserat. Jag tänker på när Alex Schulman stängde sin blogg för att den blivit ett monster. Men monstret behöver inte vara elakhet, det kan precis lika gärna vara sidor som i grunden är fina, men de tar över. Jag har precis läst ut boken Ego is the Enemy av Ryan Holiday och är uppenbarligen väldigt färgad av det. Morgonsvammel, sommarfunderingar när allt annat stannat av, jag är glad att den här pausen finns och att jag försöker tänka klara tankar. Ha en fin dag <3 Busklabyrinten på Rosendal, här sprang barnen runt i timmar igår.
