<p class="p1"> </p> <p class="p1"><span class="s1">De saker som format mig mest är inte lycka och enkelhet, när livet flutit på och saker kommit lätt. De saker som gett mig flest goda egenskaper, som filat mina kanter, som gjort mig mer eftertänksam är sjukdom, oro, sorg, att bli lämnad.</span></p> <p class="p1"><span class="s1">Jag tänker på lycka som en vårvind, det blåser fritt, försvinner snabbt vidare. Den är ingens och allas, här en kort solig stund och försvinner sedan flyktigt vidare.</span></p> <p class="p1"><span class="s1">Jag tänker på sorg som vatten som rinner i en flödade evighetsform. Som stannar kvar och rinner runt, runt, runt. Dess väg blir rund i kanterna, mjuka vägar formas. Det som lämnas är lent att ta på, inte klart och krispigt men slipat med högt kornantal, immigt när det ligger i handen. Som sjöglas i gåva.</span></p> <p class="p1"><span class="s1">En sorg, oro eller tragedi som fått läka rätt är precis så, en mjuk utformning i ens själ som ändrat vem man är, gjort en till mer förlåtande formbar runt sina egna och andras tillkortakommande, gjort en bättre, gör att man tittar på livet med mjukare ögon. En vän skickade mig en bild från vad en författare skrivit på Instagram. Kvinnan som alla förvånat få konstatera är en främlingsfientlig rasist, som man undrar vad som hände med. Hon skriver om andra med en fruktansvärd hårdhet, dömande och brinnande hatiskt. Har inget hemskt hänt i hennes liv, som gjort att hon kan se på andra med empati? Eller har det gjort det och hennes resultat inte blev sjöglas utan vasst krasande splitter istället? Är det för att sorgerna inte är läkta? </span></p> <p class="p1"><span class="s1">Det finns tillfällen då saker växer fast fel, och kvar kan man stå med en känsla av att alla människor är skyldiga en någonting, vet de inte vad jag gått igenom? Jag tror det är en väldigt farlig känsla, en spiral som leder tillbaka till en djupare nivå av olycka, om och om igen.</span></p> <p class="p1"><span class="s1">Jag försöker vila i de här tankarna nu när jag lever i en fas av mycket nervositet. Det är mycket som är nytt i mitt liv och jag älskar egentligen trygghet. Oroskänslan väcker mig tidigt varje morgon. Klockan 05 ligger vi där själva och väntar på att en timme ska gå så att Andreas vaknar också. Då tar oron ett steg tillbaka in och resten av livet fyller all plats. Men den där oroliga timmen ensamma med räknande, funderande, listor av saker att inte glömma försöker jag tänka formar mig. Snart kommer min känsla inför det här nya livet vara som sjöglas. Mjuk, stark och beständig. </span></p>
