Skörhetens moder | Sofia Wood

Ugh. Hej från skörhetens moder, det är inte så soligt att vara jag just nu. När jag skriver det här sitter jag på ett underligt, lite kalt café, halväter på en fralla som växer i munnen och men vill mest gråta rakt ner i min havrecappucino. Varför jag sitter här? Jo men det är runt hörnet från vår nya förskola.

För vi är mitt i inskolningen av Selma och Otis. En ny plats för båda, för Otis har gått på en förskola som legat 45 minuters promenad bort från oss, alldeles för långt för att livet ska flöda smidigt. Han har stått i kö för att byta hur länge som helst men utan garantiplats och med en existerande placering i vad som ändå räknas som vårt område har han haft absolut lägsta prioritet i våra barntäta kvarter. Så det blev först när Selma skulle börja som han kunde få komma in på en slags omvänd syskonförtur.

Och Selma då. Min älskade bebis. Som inte är så mycket bebis längre men som nog för alltid kommer vara det ändå. Som går och skrattar och är jättebestämd och får sin vilja fram så som bara minstingarna i en skara av tre nog gör. Men som är liten och nätt i kroppen. Som av en fröken idag fick smeknamnet Fjädern. Och som jag varit hemma med i 15 månader nu.

Tillsammans kommer Otis och Selma gå i en åldersintegrerad grupp, så de kommer ha varandra varje dag, inte bara på samma plats utan i samma rum. 5 dagar i veckan för kontinuitetens skull men kanske 4-5 timmar om dagen. Och pedagogerna verkar vara jättefina, en är en kvinna som glatt konstaterade att hon varit i branschen i 40 år. Som är så pedagogisk, använder TAKK för barnen, sjunger och läser och är en trygg hamn. Och så två yngre tjejer som känns som de genuint tycker om barnen och sitt jobb. Som leker tittut och kurragömma och har energi. Det är lugnt på förskolan, vid fruktstunden på gården imorse hade man hört en viskning. Och den norska äldre kvinna som lagar maten gör det med kärlek, det syns i det lilla, som att fisken hon serverade i onsdags hade fina citronskivor och noggrant hackad gräslök över sig.

Ja ni hör ju. Jag raddar upp allt som är bra men ändå sitter jag här och vill bara gråta och hämta mina barn, springa hem låsa in oss och aldrig behöva jobba en dag. Fast att jag vet att jag också älskar mitt jobb. Och det är en viktig del av föräldraskapet att visa att både mamma och pappa jobbar och har egna liv och ändå finns där och att det är tryggt och bra och vi alltid kommer tillbaka. Och nu som frilans behöver jag verkligen tiden att kasta mig in i det till fullo för jag kan inte vänta längre om det ska fungera. Men det är som om jag inte kan unna mig det, att mitt jobb är för lustfyllt eller roligt för att det ska vara på riktigt och tillåta att jag lämnar ifrån mig barnen.

Varför blir det såhär? Känner alla så här eller är det jag som gör något fel?

S nälla ta emot det här inlägget med försiktiga händer nu för jag är genuint skör och säkert ganska lättsårad också, jag kunde bara inte förmå mig att skriva ett till inlägg om inspiration eller härliga personer att följa på Instagram. Hjärtat kom emellan, så som det har en tendens att göra.