<p class="p1">Hon kommer fram till mig mitt bland alla andra. Jag ser att hon är sjuk, mycket sjukare än vad jag någonsin var, att hon varit i svält mycket länge. Hon säger att hon älskar min bok men inte förtjänar att äga den och plötsligt inser jag ansvaret i att ha berättat så öppet om vad som hände mig.</p> <p style="text-align: center;">***</p> <p class="p3"><span class="s2">Han trummar med sina små femårsfingrar symmetriskt i en stor formation över min panna. När jag säger att det verkligen är skönt berättar han stolt att han ska bli ansiktsmassör när han blir stor och hyra en stol hos drop-in frisören i Ringen. När jag skrattar högt frågar han om det är för att jag är glad att han kan fortsätta bo hemma med mamma och pappa då.</span></p> <p style="text-align: center;">***</p> <p class="p3"><span class="s2">Det känns som alla ord kan bli fel, att välja ämnen är som att gå på en flortunn glasskiva. Jag vill vara ärlig och berättande med det finns aspekter som kan bli fel i allt, nästan nästan allt som sägs tillbaka är bra och vettigt men det som är kritiskt är det som klänger sig fast.</span></p> <p style="text-align: center;">***</p> <p class="p3"><span class="s2">Jag tittar på hennes program. Det är roligt och jag skrattar högt men mest, allra mest känner jag värme och ömhet och en impuls att omhulda. Det råa och det som är för mycket i henne är det finaste.</span></p> <p style="text-align: center;">***</p> <p class="p3"><span class="s2">Plötsligt säger hon att hon ska gå, mitt i allt, att hon måste hem. Men vi låter henne inte, hon måste stanna tills det här har gått över, vi släpper henne inte. Först är hon spänd i kroppen som en arg tonåring men i takt med att hon under enträgen guidning börjar andas långa andetag igen mjuknar hon och vilar in i våra händer.</span></p> <p style="text-align: center;">***</p> <p class="p3"><span class="s2">Han snubblar och glider över golvet och så snart den lilla foten slår i stolens träben ser jag att det har träffat fel. Knäck. Lilltån pekar rakt ut och många timmar senare ska de dra benen rätt på Astrid Lindgrens barnakut.</span></p> <p style="text-align: center;">***</p> <p class="p3"><span class="s2">En ligger på mitt bröst som en groda med armarna instoppade under magen. De två andra på vardera sida om mig i vår stora säng. Det doftar av tvättmedel och Alfons pappa tjatar om sågen och plötsligt hör jag hur alla tre snarkar ljudligt. Jag ligger kvar istället för att krångla mig ur och låter deras andetag också gunga mig till sömn istället för att ta tag i disken.</span></p>
