Känner ni till Alice Walker? Jag tror ni gör det, hon är Pulitzerbelönad författare, medborgarrättsaktivist, feministisk tänkare som ofta utgår från ett rasperspektiv och till hennes absolut mest kända verk hör The Color Purple, vilket också är den bok hon fick sin Pulitzer för. Jag är väldigt förtjust i hennes mer filosofiska skrivande och poesi, hennes tankar om livet och att växa som människa. Det är något lågmält tryggt over hennes tankar, så självklara men samtidigt något som för en framåt i ens egna tankebanor, expanderar och utvecklar. Jag känner att jag kanske är inne i en period av utveckling just nu, det ligger precis runt hörnet men jag kan inte visualisera det tydligt riktigt ännu. Det är något som känns höljt i dunkel, skaver och gör mig obekväm och sakta tvingar och trycker framåt. Det är inget farligt i sig men det där skavet gör mig också väldigt känslig för mina egna sinnesstämningar och kanske ännu mer andras sinnesstämningar? Är det tjafsigt eller ett pikigt vill jag fly undan, ett sätt att skydda sig genom att bli tillbakadragen. Det är lite som att det bara finns en viss mängd skav att bära i sig och den kvotan har jag redan fyllt själv. Jag behöver inte ta del av mer, bättre att ta del av saker med en högre höjd än vart jag själv befinner mig. I alla fall, i funderingar kring just det där skavandet och insikten om hur jag inte har plats för mer, fkom jag att tänka på den här texten av Alice Walker, ur Living by the Word som jag är så fruktansvärt förtjust i. Jag delar det för jag tror ni är fler som också kommer må bra att att ha det sparat ord för ord i Anteckningar-appen, precis så som jag har. Håll till godo: “Some periods of our growth are so confusing that we don’t even recognize that growth is happening. We may feel hostile or angry or weepy and hysterical, or we may feel depressed. It would never occur to us, unless we stumbled on a book or a person who explained to us, that we were in fact in the process of change, of actually becoming larger, spiritually, than we were before. Whenever we grow, we tend to feel it, as a young seed must feel the weight and inertia of the earth as it seeks to break out of its shell on its way to becoming a plant. Often the feeling is anything but pleasant. But what is most unpleasant is the not knowing what is happening. Those long periods when something inside ourselves seems to be waiting, holding its breath, unsure about what the next step should be, eventually become the periods we wait for, for it is in those periods that we realize that we are being prepared for the next phase of our life and that, in all probability, a new level of the personality is about to be revealed.”
