Det känns som det finns flera parallella sidor av verkligheten just nu. Vissa sidor som är individualistiska, kanske rädda i grunden, och andra som visar omtanke om gruppen, som omdefinierar vad vi ser på som familj. En möjlighet att ändra våra konsumtionsvanor, lära oss att jobba annorlunda. Ta hand om våra hem, se över våra skafferi och garderober. Är det nu vi lyckas bryta med vår destruktivitet? Kanske att vi bara får acceptera att reaktionen på allt detta kommer vara komplex och i många lager. Att vi måste lära oss navigera i det, att vi är på osäkra ben just nu men att vi håller på att hitta fotfästet igen. Som italienarna som öppnar fönstret och tillsammans sjunger ut på de tomma gatorna kl 18. Eller som hela mitt flöde som fylls av människor som tar sig tiden att laga mat från grunden, med omtanke. Måtte vi bara också komma ihåg att hitta sätt att stödja de som står i skottgluggen för förändringarna här och nu, både de som tänjs till bristningsgränsen i ökat tryck och de som plötsligt står inför tomma rum. Igår fick vi köpa fel storlek och sort på blöjor till Selma och toalettpappret var slut för andra dagen i rad på Ica. Suck. Kanske att vi har bättre tur idag, kanske att vi får ge oss ut och leta. Jag försöker i alla fall fylla dagarna med ljusa stunder, att se hur vårsolen fyller hela vårt hem gör det inte direkt svårare. Idag är dagens stora glädje att jag äntligen kommit mig för att skaffa en pastamaskin så söndagsmaten idag blir egen pasta och så ska jag göra en till version av Chokladgräddfilskakan här ovan, täckt med chokladdulce de leche som jag gjort med nötter, salt och olivolja. Det är ett recept till nya boken och nu måste jag spika proportionerna i receptet. Inte direkt hemska uppgifter. Vad har ni för planer idag? Vad gör ni?
