Igår vaknade jag med ett fruktansvärt ryck och en känsla av att det var tisdag och att jag inte bara var sen till Nyhetsmorgon men att jag heller inte hade handlat eller förberett någon av den maten från boken som jag ska laga där. Så obehagligt sätt att vakna på, panikpuls och desorienterad flera minuter. Precis den här intensiva perioden var förra hösten också, exakt för ett år sedan släpptes första boken och nästa vecka kommer nya. I alla andra sammanhang låter det kanske inte så mycket med ett släpp per år men det har varit 365 dagars arbete x 2 på många sätt. Lyckligt lottat och självförverkligande men ändock arbete som aldrig lämnar hjärnan. Jag signerade de tusentals förhandsbeställningarna i veckan och kände sån stolthet över den där lilla saken trots allt. Jag funderar mycket kring vad mitt end-game är. Gör ni det med? Funderar på vad allt ni gör syftar till? Inte bara en tvåårsplan eller en femårsplan utan vad som är ens målbild på ett högre plan, nästan ideologiskt? Igår spelade Elsa och jag in nästa veckas poddavsnitt som handlar om bucket lists och jag började gråta när jag berättade att en av mina punkter var att bo länge på samma ställe. Att inte vilja flytta. Jag tror jag grät för lilla mig som flyttade jämt men kanske också för att jag inte lyckats ändra det själv heller. Även om vi nu bott på samma ställe i två år så tänker jag ofta på nästa steg. Skäms för att jag gör det? Det är nog mitt end game, att rota mig, hitta min plats. Den behöver inte vara perfekt, jag är nog bara ute efter det konstanta. Men jag undrar, hittar man en sån plats eller är det bara att man står där man gör och bestämmer sig, säger: här är det.
