Jag sitter på tåget till Stockholm. Aldrig att jag jobbar så bra, tänker så klart som jag gör under den här dryga timmen. Det är som förr i tiden när man flög i jobbet och kunde få motsvarande en veckas jobb gjort på tiden det tog att ta sig över atlanten. Det är något med de här mellanrummen som resandet är som ger mig totalt fokus och plats för tankar att kristalliseras och formas. De senaste dagarna har varit slutstretchen i fotograferandet av Darling Pasta. Jag har kavlat och knådat, långkokat karamelliserad auberineragu, gjort knallgrön pastadeg av spenat, lagat änglahår med buljongiga vita bönor, gjort den godaste klara soppan och rullat mozzarellafylld polpette. Och så har jag knäckt receptet på hemmagjort glutenfri pasta och klämt in det i boken i sista stund. Nu finns bara ett tillfälle kvar, festen, sen måste sista bilden vara inlämnad till formgivarna. Mitt i en bokprocess känns det alltid som man inte förstår varför man utsätter sig för något som är så svårt och som innebär en sån press och så oändligt många timmars arbete som det innebär att försöka att skriva något bra. Jag skulle utan problem kunna fylla mina dagar med mycket enklare saker men så är det ju ändå den där enorma lockelsen i att göra något som är beständigt och som är närmare det där som kanske också är passion, inte bara jobb. Jag har redan börjat fundera på nästa egna projekt efter detta, jag har inget klart i huvudet ännu men gissar att jag i slutet av augusti kommer skicka ett mail till min förläggare och fråga vad hon känner inför något nytt som vuxit fram. I dagarna ska vi titta på ett lantställe, kanske att det här är the one? Min magkänsla säger att det kanske är det. Vi får se, vi har ju bara sett bilder än så länge och rätt ställe är värt att vänta på, men än lever hoppet för just detta lilla ställe. När vi var ute på landet för ett par helger sen tror jag min bild av vad vi letar efter ändrades lite, jag blev mer vän med enkelheten. Och mindes plötsligt hur landet faktiskt var när jag var liten och vi bodde där hela kollektivet. Att vi hämtade vatten med pumpen och att köket var långt från den standard hemma i stan var. Men att det var härligt och ren och skär glädje och att ett lantställe faktiskt är något som sakta kan få växa fram, allt måste inte finnas från början, det är ett långlopp inte en sprint. Bara känslan finns, den är måstet som är överordnat allt. Visst tänker jag rätt här? Snälla håll tummarna <3
