Igår hade vi middag med våra vänner Maja och David, en underbar kväll där vi faktiskt hann prata hur mycket som helst. Selma sov merparten av kvällen och de andra fyra barnen hade biokväll inne i Rubys rum. Biokväll är när jag bäddar med täcken och kuddar på golvet, vi drar med rullgardinen och så får man titta på en film på Netflix på datorn. Det är otroligt vad lite som behövs för att barn ska tycka att något är exceptionellt mysigt. Tänk om vi kunde bära med oss det i vuxenlivet, det måste väl ändå vara bland det finaste draget man kan ha, låg tröskel för optimism och glädje. Det försöker jag aktivt odla i mig själv. Jag har varit, är fortfarande till viss del, en person som kan bli lite manisk i att ordna så allt är på rätt sätt. Jag jobbar jättemycket med att inte vara så. Inte tro att jag måste fixa alla detaljer, ta fram exakt rätt linneduk och ordna så allt är optimalt precis jämt utan att vila i att bara göra det när det känns lustfyllt och roligt. Inte göra det för att prestera på en viss nivå är det enda sättet att överhuvudtaget kunna vara lugn. En terapeut frågade mig en gång om det var så att mitt behov av att prestera var för att jag i själva verket tror att ingen ska älska mig om jag inte gör det. Om det är en produkt av en kärlek som varit villkorad i en nära relation. Det var så drabbande och som ett slag i magen och en ishink över huvudet samtidigt. Där och då började vägen mot att täcke på golvet och Netflix på datorn skulle vara definitionen av en mysig kväll. Jag hyvlar på min tröskel varje dag. Efter att de gått och jag låg och tittade på blixtarna och ösregnet utanför vårt sovrumsfönster var ett av de många samtalsämnena som stannade kvar i mig dödsångesten under resor som vi alla hade drabbats av i samband med att ha blivit föräldrar. För David hade det skett samma vecka han fick veta att Maja var gravid med deras första barn. För min del kom det första gången under graviditeten med Otis, jag var precis på gränsen att ens få flyga längre, och skulle flyga hem från en kampanjplåtning på Teneriffa. Någonstans i luften över Spanien tappar flygplanet plötsligt höjd, om och om och om igen. Det skakar och flygvärdinnorna ser nervösa ut, har snabba rörelser. De enda man vill aldrig någonsin ska se nervösa och ryckiga ut. Överallt runt mig sitter små spanska damer och ber rakt ut och gråter. Själv sitter jag där med min stora mage i en enda jättesammandragning och tunga tårar som rinner ner för kinderna. Hur kunde jag utsätta min bebis för det här? Jag blir väldigt praktisk i sånna här situationer - undra vem som skulle hjälpa Andreas uppfostra Ruby? Visste han vart alla papper för förskolan fanns? Samma när Selma och jag flög till Australien i våras för min farbrors begravning. I turbulensen över Asien funderade jag på vem på planet som skulle kunna amma Selma om vi kraschade och jag dog men hon överlevde. Hon tar ju inte flaska? Visst är det intressant att döden blir så påtaglig när insatsen har höjts? Att det mest drabbande inte är ens egna avslut utan tragedin som blir kvar för alla andra att hantera? Det är både mörkt och trösterikt, att vi flödar in och ut ur varandra på det sättet. Ha en riktigt fin söndag, vi ska baka pizza och gå på riktig bio. Jag älskar att att det känns som vilodag på riktigt, rutinerna återkommer i samma takt som sommaren lättar. Jag lämnar er med en bild på precis den perfekta tonen av blått, ett slott i Belgien som Axel Vervoordt inrett. Skulle jag måla väggarna idag hade jag gjort det i exakt den här nyansen. Samma känsla i den som en mjuk snäll söndag.
