Just nu arbetar jag med ett projekt som kräver att jag utmanar mig själv till nästa nivå om det ska hålla och jag vill så fruktansvärt gärna att det ska bli bra, känner pressen inifrån, blodsmaken i munnen. På ett sätt är det bara pannben att ro det i hamn som gäller nu, samtidigt blir det ingenting mer än nerpressade ord på papper om det inte skrivs med dröm och kärlek, en tanke om något som inte är konkret utan mer av en känsla. Jag har alltid känt pressen i mig, jag är i grunden driven av lust men bakom den finns också ett strävande framåt som ibland gör att jag går för långt. Kräver samma av andra och blir orimlig. Igår fräste jag åt Andreas för att han inte orkade hämta en matta som kommit när det bara var 10 minuter kvar innan utlämningstället stängde. Han menade att vi snarare behövde sitta en stund i soffan och landa och sen börja natta barnen och att mattan kunde väl lika gärna vänta till nästa dag? Jag stampade iväg själv i mörkret för att hämta mattjäveln ändå, tensmaskinen på högsta för att inte känna mitt diskbråck. 19.57 var jag framme och då hade de stängt tre minuter tidigt. Fyrkanter nerpressande i cirklar funkar sällan. När man går till vårt utlämningsställe går man förbi där vi bodde när jag var tonåring. Går man på vänstra sidan av gatan så ser man in i köket och vardagsrummet där uppe i vindsvåningen. I den lägenheten har det hänt så mycket. Jag var så sjuk där. Varje gång jag var ensam hemma la jag mig på golvet och tittade i hallspegeln på hur mycket höftbenen och revbenen stack ut. Sprang hem på håltimmen för att lägga mig en stund på grusigt golv. Fort hem igen för att hinna en gång till innan mamma kom hem. Det är min mörkaste tid, så mycket sorg i de dagarna. I det rummet man ser från vänstra sidan av gatan. Jag och min lillebror delade rum däruppe, det gjorde vi i princip hela min barndom. Jag känner mig ibland så missförstådd när folk pratar om mig. Ibland i de diskussioner som händer här inne i kommentarsfältet också. Att jag bara är vad jag är idag, hemlagad pasta och och ett hem med stora rum. Varför är det så jobbigt för mig när andra tror att jag är bortskämd och har glidit in i allt detta? Tyckt att det varit helt självklart och bara kommit. Att ingen förstår att jag är uppvuxen med bostadsbidrag och det enda jag fått hemifrån är den där pannbenet som också kan mutera till en kvävande press. Men så vet jag ju att jag visst fått saker gratis. Det där är inte hela sanningen. Min hudfärg, en väldig massa normer med check i boxen, ett kulturellt kapital som min mamma var den första i släkten att tillskansa sig, också med hjälp av rent och skärt pannben. Jag fick ju trots det andra också en uppväxt kring böcker och referensramar, kring kvinnor och framförallt, det som är den riktiga lyxen här, en tro på att drömmar inte är längre bort än att det går att jobba för dem. Det i sig är esoteriskt, det vet jag och kanske är det också därför rätt att folk tolkar mig som bortskämd ibland? Är priset för privilegier delvis andras irritation? Ja. Igår läste jag en diskussionstråd om en bank där man inte har ränta för att man rent moraliskt motsätter sig konceptet att de rika tjänar pengar på pengar medan de fattiga betalar för att låna. Dessvärre kunde ingen som inte var väldigt rik ha bolån i banken för det kostade för mycket i lånekostnad och nu hade alla flyttat till affärsbanker ändå. Det är spännande att utmana sig i det obekväma. Så jag försätter utmana mig med texten som ska bli en bok. För ja, projektet jag brottas med är såklart en ny bok.
