Julie skickade mig en så intressant fråga som jag tycker vi kan prata om: Hej, har ett önskeinlägg på bloggen. ”Är traditioner viktiga?” Känner att det (som jag upplever) pratats mycket om traditioner i sociala medier de senaste åren och jag har verkligen dragits med, med resultatet att jag ofta blir stressad och jämför mig med andra. Är det något du funderat över och hur har du gjort för att hitta din balans? Kram! 💕 Jag känner verkligen igen mig i det här och helt ärligt tror jag att jag ibland varit bidragande i vurmen om traditioner i vad jag själv skrivit och pratat om på olika ställen. Jag tycker traditioner är viktiga, eller kanske snarare att jag romantiserar traditioners innebörd, det nostalgiska, hur det både symboliserar någon slags återkommande lycka men också trygghet. I alla fall idén om traditioner. Jag kan också absolut känna att det funnits en inflation i att konceptet, jag tror det är något som skett precis där två linjer korsats, en strömming av någon slags konservativ familjevurm som jag delvis tror är en reaktion på en orolig värld, tillika kvinnobild som florerar just nu, och det faktum att vi lever i en tid då vi förmedlar så mycket av vår vardag i bilder. Om man undersöker det är ju traditioner väldigt mycket att konceptulaisera tid och det passar så perfekt in i både det där vurmandet och i att förmedla någonting i bild, göra innehåll av sin vardag. Ibland för att delas och ibland bara för att leva och känna att ens liv är lyckat. Vad sorgligt det låter. Jag låter kanske väldigt negativ men jag tror det är viktigt att vi funderar kring de här sakerna - håller vi liv i gamla traditioner samtidigt som vi också skapar nya för att det ger oss glädje eller gör vi det för att vi är inne i ett ekorrhjul av att det är såhär vi lever? Är svaret att det ger oss glädje är det fantastiskt i de stunder det gör det. Men om inte? Då behöver vi nog fundera på om det är en stress vi verkligen vill ha i livet. Vad den leder till. I gråskalor såklart. För min del försöker jag hitta den där medelvägen. Just eftersom jag faktisk tycker om traditioner, tanken om dem, så drömmer jag jag mig gärna iväg i planer. Funderar och tänker ut idéer om allt som skulle kunna göras, saker som ska återkomma som silkiga minnen. Men, och här är väl också den viktiga komponenten för min egna del. Jag ändrar ofta och ställer gärna in allt om det känns bättre. Alltså helt utan att det känns jobbigt eller som ett misslyckande. Traditioner ska vara roliga och ge glädje och i sitt idéstadie är de nästan alltid det men stunden de gör att jag jämför mig med andra eller känner mig stressad är de ingen av de sakerna och då är det dags att tänka om. Jag menar inte att man aldrig ska göra saker som är en ansträngning, men det måste ändå kännas bra i grunden även när de kräver en insats. Ibland får jag kritik om att jag förskönar familjebilden, framförallt kärnfamiljen, jag tror det här med traditioner skaver på samma sätt för att det förmedlar bilden av konservatism och en mödosam kvinnobild. Men kan att lägga vikt vid traditioner också kombineras med att vara tillåtande och fri från tyngd? Och hur kan vi inspirera kring traditioner utan att stressa upp varandra? Är det så enkelt att det räcker med att prata om alla de där gångerna en ställer in sina planer också? Eller ska vi aktivt dela mindre? Jag själv älskar inspiration när jag är i rätt mood men väljer aktivt bort det när jag inte är det. Kanske är det bara den känsligheten vi behöver finstämma i oss själva. Vad är era tankar kring traditioner?
