[caption id="attachment_22084" align="alignnone" width="1000"] [/caption] Jag sitter på ett tåg, ikväll ska jag vara med på Bokens Dag i Karlskrona och nu är jag på väg först till Alvesta, sedan Emmaboda och för att slutligen vara framme i Karlskrona. Det är mjölkigt grått ute, en beige dimma som påminner om smog i färgen. Jag kan inte minnas sist jag hade såhär mycket tid helt ensam. Det kan låta som det lilla men jag har till och med satt på mig en stor krispig vit herrskjorta, något jag annars inte skulle drömma om på ett tåg eftersom risken för eviga fläckar från kladdiga fingrar och slabbiga pussar är en, om än kär, verklighet för mig. Mannen bredvid mig sover och i lurarna har jag det senaste avsnittet av The Daily, lyssnar på Gordon Sondlands vittnesmål från igår, i knäet ligger min laptop. Kanske är det nu jag äntligen kan komma ikapp, så snart jag publicerat det här. Jag tycker om att ha en mailkorg som visar inga olästa mail men just nu är den lilla röda siffran 302, i telefonen finns 6 olästa sms och 34 DM. Jag ligger verkligen efter, jag har svårt att hinna med allting just nu. Samtidigt jobbar jag på ett stort projekt och behöver tid att bara sitta isolerat, jag vet inte när det ska ske? Det är inte så lätt att balansera det här frilanslivet, vågar inte tacka nej, men när jag idag hörde om någon som börjat gråta på ett kontor kände jag ändå så starkt - det är rätt för mig att följa mitt hjärta och göra det jag brinner för allra mest. Att få prova något som inte innefattar kontorslandskap och chefer som inte är jag. Strukturer måste bara kristallisera sig lite mer, Andreas och jag pratade igår om hur jag alltid jobbar fast det känns som jag aldrig jobbar. Det är liksom lite för lätt och roligt men det är minst sex dagar i veckan, ofta sju. Alla vakna timmar. Hur gör man då? Jag minns när en person väldigt nära mig blev utbränd för många år sedan. Hur läskigt det var med någon som inte kom upp ur sängen. Jag är absolut inte där, jag känner mig inte ens stressad på det sättet men för allas välmående är nog struktur och ramar viktiga, även för mig. Också tydlig återhämtning, tydlig tid att stänga av. Jag gjorde en Dermapenbehandling igår, det kommer ett eget inlägg om det för oj vad bra det var, men kanske lite oaktsamt la jag ut några bilder om det på Stories och skrev något på svenska. Min pappa ringde sen på kvällen, mitt när jag satt på en stor jobbmiddag och var arg och upprörd, trodde jag hade börjat med fillers och plastikoperationer. Han trodde jag skulle bli en brittisk Love Island deltagare nu, eftersom jag bloggar och nu också hade lagt ut det där, vars text han inte riktigt förstod eftersom hans svenska är så pass dålig. Konstigt hur snabbt man blir ett litet barn när man får skäll från en förälder, så ovant. Några DM om att jag skulle avföljas kom också, det är inte lätt att vara alla till lags hela tiden. Jag försöker att Stories ska få vara lite vad det är bara, inte så genomtänkt och fint layoutat med speciella typsnitt, jag tycker om att det är och känns äkta och dokumentärt men det kan ju såklart också ibland betyda att analysen kanske blir lite grund. Att jag inte förklarar mig så tydligt eller nyanserat som jag försöker göra här när jag har er uppmärksamhet lite längre. Men jag vet ju också att alla inte läser överallt och för vissa kanske jag bar här hon med hudbehandligarna på Stories, en liten skärva av vem jag är. Nåväl, nu ska jag ta tag i den där mailkorgen, köpa en kaffe i Bistron och känna pirret inför ikväll, är det någon av er som finns i Karlskrona? x
