När du läser det här är Ruby och jag kanske redan på väg ut i skärgården. Vi ska tillsammans med min vän Tessan och hennes dotter Mira, som är Rubys klasskamrat och bästis, spendera ett drygt dygn ute på Svartsö och de vackra stora tälten som Svartsö Krog & Logi driver. Mittentältet är vårt för natten, det precis vid vattnet, och ikväll är det tillhörande bordet på fantastiska Svartsö Krog bokat. Vet ni om att det är Henke och Anna bakom Matateljén som driver Svartsö Krog och de här tälten också? Det ska bli fantastiskt att få bo och äta precis där men framförallt ska det bli fantastiskt att få vara där med bara Ruby av mina barn. Hon håller på att växa upp väldigt snabbt just nu, så stora förändringar som sker nästan dagligen. Det har blivit en viktig del i att harmoniskt få ihop ha tre barn för oss, det här med att få egentid med dem var och en. Jag tycker själv det känns så lyxigt, kanske för att jag växte upp med en ensamstående mamma och jag och min lillebror inte ens hade det inom vår värld att man skulle kunna få vara helt själv med mamma. Såklart inget fel på det utan bara så det var men för mig nu när vi är två så känns det väldigt speciellt och som en del av balansen. På många sätt har det visserligen varit enklare för oss med tre barn än med två, det har liksom balanserat ut konkurrensen och framförallt gjort dem till en egen liten enhet, en egen liten värld som de har och två av dem leker självständigt när en tredje får odelad uppmärksamhet från någon av oss. Men där tre barn tagit bort kiv och tjafs så har det också fyllt dagarna av så mycket att göra, rent fysiskt alltså. Sp många mackor att bre, så många skrubbade knän att blåsa, så många koftor att vika, scheman att hålla koll på. Så att få tid med var och ett av barnen ensamt ibland har blivit viktigare, även med lilla Selma som bara är två år gammal. I lördags var hon och jag en natt hos Frida på Torö, Selmas lilla kropp på Madrassen i gästrummet på morgonen när det bara var vi, ansiktet precis framför mitt babblandes i 180 med händerna placerade på mina kinder som för att förstärka min odelade uppmärksamhet. Helt ovärderlig och något som sen spiller över in i flera dagar efter. Detsamma med Otis, hans absoluta favorit är att gå på bio och äta popcorn ihop. På vägen hem på tunnelbanan är han alltid så oerhört glad, studsandes som om det är omöjligt att sitta ned utan att genast flyga upp som en spänd fjäder. Så, nu är Ruby, Tessan, Mira och jag i alla fall på väg ut i skärgården. Bara vi, precis lika spända och glada för det här kommande dygnet, inte bara för att vi ska bo just på det här speciella stället, men också för att vi ska vara bara vi.
