Vilka fina kommentarer och funderingar som skrivits i kommentarsfältet till det här inlägget kring karriär och vart lycka egentligen finns att finna. Ibland är verkligen diskussionerna efter inlägget mer intressanta än den faktiska första texten. Det kom en fråga igår som hakar in i vad vi pratade om då som jag gärna skulle vilja fundera kring med er också. Såhär lyder den: Jag har en fundering om barn som jag går och bär på. Är 27 och vet att jag vill ha barn (om jag kan, och så vidare). Men jag känner det som att jag slits mellan två viljor. Å ena sidan är jag just klar med en krävande utbildning och längtar efter att bo utomlands, vara spontan, satsa på karriären. Å andra sidan lever jag ett stabilt liv med tryggt boende och en fin, jämställd partner. Och framför allt tycker jag så mycket om barn. Så min fundering är hur du uppfattar livet med barn och om 27 var en lagom ålder för er? Börjar tänka att man kan göra karriär och bo utomlands även med familj, även om det kräver en del mer planering (känns som att mycket har ändrats på den fronten bara det senaste decenniet). Samtidigt skulle de kommande två, tre åren vara mycket värda för mig om jag får satsa på de där sakerna som ligger i den andra vågskålen. Förstår att det är en privat fråga, så svara bara i den mån du är bekväm med det <3 Det finns så många aspekter av detta att packa upp, så många facetter som jag nästan inte tror kommer sluta i ett tydligt svar men jag kan börja såhär. Jag har aldrig, aldrig ångrat att jag födde mitt första barn som 27-åring. Med det sagt hade livet varit annorlunda, kanske lättare i vissa aspekter om hon hade kommit lite senare, kanske att jag hade kunnat klara ett par av de där åren som följde på ett annat sätt och inte känt mig så sliten mellan viljan att förverkliga mig själv och det alltid överordnade behovet att vara fysiskt nära min dotter. Men såhär var det för oss. Inget av våra barn, trots att de är födda med nästan identisk intervall, också den intervall många rekommenderar som smidig och rimlig vid familjeplanering, har varit planerade. De är tursamma överraskningar, har känts nästan osannolika. Det låter så svulstigt att säga att de känts som välsignelser och ändå är det sant. Under ett par år innan Ruby föddes hade jag en tumör i hypofysen, och omständigheterna kring det gjorde att jag redan då sörjde alla barn som inte skulle kunna bli. Graviditeter som jag trodde aldrig skulle ske. Så när jag faktiskt blev gravid, 15 veckor innan det stora bröllopet vi hade planerat i detalj under ett och ett halvt år, var det med förbehållslös glädje jag kasserade min vintage Lanvin-klänning, skippade champagne och tog en tuppis mellan dansen och vickningen. Att det även skulle lämna oss ganska ensamma i vårt umgänge med att ha barn, att vi bodde i en liten lägenhet vi inte ägde och att vi båda var mitt uppe i planer om att accelerera våra karriärer kändes lika sekundärt det med. Men med det sagt, hade jag inte varit rädd att mista chansen att ens kunna få några barn biologiskt så hade det kanske inte känts fullt lika självklart, om jag ska vara helt ärlig? De flesta av mina vänner som var i samma livssituation som vi var väntade ju onekligen några år, fick sina första ungefär när vårt andra kom. Men jag vet inte om det är perfektion man ens ska söka efter i familjeplanering. Existerar perfekta förhållanden? Finns det basala - en önskan och en möjlighet? Ibland finns ju inte ens båda de sakerna och det kan lösa sig oändligt tursamt ändå. Eller så finns alla förutsättningar i världen men så kommer inte barnen ändå. Fast att allt är så perfekt lagom i tid och man hunnit vad man velat göra först. Och vad är perfekt? Var mina vänner som väntade till 30+ mindre rädda än vad jag var när de la ner sina bebisar i babyskyddet och åkte hem från sjukhuset? Jag tror inte det. Var min förlossning värre fast att jag inte hade köpt en pump eller ens hört talas om den där vällingmaskinen som alla är så besatta av nu? Det vet jag med säkerhet den inte var. Men var det svårare att kombinera med jobb? Jo, det var det men samtidigt var jag oändligt mycket bättre på att få jobbet gjort effektivt eftersom jag faktiskt inte ville hänga kvar. Och i egenskap av att ha varit chef själv tycker jag föräldrar är fenomenala att anställa, ofta de allra bästa. Jag tror att poängen jag vill komma fram till är att det nog inte existerar en lagom ålder. Både Andreas och jag accelerarade ju de där karriärerna ändå, jag tog visserligen en annan väg till slut ändå men det hade jag nog gjort oavsett om Ruby kommit vid 27 eller 34. Är din partner fin och jämställd nu så är det nog fortfarande så om ett par år också. Det trygga boendet är, i den mån det är viktigt, säkert också kvar. Din kärlek för barn är absolut det. Det tar i genomsnitt 7 månader att bli gravid. Det kan också ta två veckor eller fyra år. Man vet helt enkelt ingenting. Kanske att man bara kan utgå från att fundera över vad ens känsla skulle vara ifall man fick reda på att man var gravid idag. Skulle det kännas välkommet? Vad säger ni andra?
