Jag åt middag med en vän som arbetar som vice vd på en reklambyrå häromdagen. Vi är i samma ålder, bor ett par gator ifrån varandra har barn i ganska exakt samma ålder. Vi har till och med varit kollegor för många år sedan, det var så vi lärde känna varandra. Vi har på många sätt samma typ av drömmar i livet. Men under de senaste nästan två åren har våra liv ändå rört sig längre ifrån varandra än någonsin tidigare. När vi båda blev gravida med våra yngsta döttrar, som var beräknade att födas samma dag hade vi till och med samma titel på våra respektive jobb, Marknadschef. Men medan min vän tagit fortsatta steg i sin karriär som är stringenta, logiska och följt någon slags linjär kurva har jag i min tur tagit ett stort och plötsligt steg av karriärstegen. Jag vet inte om jag någonsin kliver på den igen i klassisk bemärkelse och i sånt fall, om min utveckling då pausats under ett visst antal år, eller om jag behöver kommer behöva ta ett antal steg tillbaka, medan alla andra såsom min vän, sprungit varv om mig. Och är det då så att jag istället vigt min tid åt sådant som kvinnor förväntas vara bra på oavsett? God mat, rena barn och vackra rum. Ni förstår såklart att jag överdriver, men ur en ideologisk synvinkel är det här något jag verkligen brottas med. Har jag lämnat allt jag jobbade för, för att som det beskrevs här i kommentarsfältet en gång, bli en hemmapulare som tar bild på sina blommor? Samtidigt har jag en balans jag aldrig ens varit nära av tidigare, den här platsen med er är fantastisk och unik, mitt företag mår bra, böckerna säljer långt över förväntan. Till och med små saker som söndagsrecepten på Instagram är roliga. Och jag är lyckligare nu är tidigare och visst var det väl det som var vårt end game, eller? Kanske är utmaningen att inget känns så svårt, i alla fall inte på samma sätt som det gjorde tidigare, och att det är så att jag behöver öka utmaningen lite för att behålla en nerv? Det är svårt att vara lagd åt så klassiskt kodade saker, uppfylla så mycket norm, när man i hjärtat tycker att det egentligen är viktigt med att den bilden av kvinnor breddas. Att den normen inte längre är norm. Det kan nästan kännas falskt att uppfylla den så nära till punkt och pricka själv då. Som om jag predikar ett jämställt föräldraskap och sen tar den metaforiska föräldraledigheten helt själv, förstår ni hur jag menar? Men jag vet inte riktigt vad min plats är, jag har inte hittat den långsiktiga utmaningen riktigt än. En utmaning djupare än att ha mycket att göra för det har jag men suktar uppenbarligen efter något annat. Om det finns en plats för mig att växa på måste jag nog hitta den, att utmanas och kanske balanseras, det känns som nästa steg i den där nöjdheten vi alla söker.
