Idag börjar inskolningen av Otis, min stora lilla pojke. Jag funderar mycket över det här med att uppfostra en man, att det ligger ett så stort ansvar på oss att bryta så många av de invanda mönster som pojkar vallas in i. Otis är ett underbart barn, jag vill inte att världen ska komma åt honom. Hittills har vi varit så förskonade, han är främst bara präglad av oss i familjen och hans egna naturliga personlighet och fallenhet men jag vet också att det är nu i skolan som det blir dags för oss att resa på oss ännu mer som föräldrar, det är så många skavande föreställningar som reproduceras i skolan, och då är jag ju egentligen nöjd med just vår skola, tycker den är generellt bra. Men ändock. Det finns där starkt för både flickor och pojkar. Jag har ingen naturlig relation till en vuxen man utöver Andreas. Har inte vuxit upp med ett manligt ideal att stöpa min bild av hur män är efter. Min pappa var inte närvarande på det sättet, han var en riddare på en vit häst i ett annat land men som barn visste inget om hur han var egentligen mer än att han är konstnärlig och grät varje dag till nyheterna för det hade jag hört. Mamma sa aldrig ett ont ord och resten skulle jag få veta långt senare. Jag existerade inte i någon slags machokultur som barn och har därför varit så frågande när jag stött på den som vuxen. Än idag är ration av intressanta, roliga, smarta, rappa, kompetenta, inkännande, emotionellt intelligenta kvinnor kontra män i min närhet helt skev. Och av de män som finns strävar ingen av dem efter klassiska manliga ideal, de snubbarna har jag bara träffat i jobbsituationer och då har det varit minst sagt en gnisslig relation. Det låter kanske underligt men min lilla barndomsbubbla var i alla former ett matriarkat och jag tror det kanske är därför jag är så genuint förvånad de gånger jag konfronteras med vissa vuxna mäns naturliga fallenhet att utgå från sitt egna företräde i alla möjliga situationer. #inteallamän osv osv men ni vet vad jag menar. Samtidigt var det kanske också avsaknaden av en naturlig relation till män, att de ens existerade, som gjorde att jag som tonåring och ung vuxen, när jag försökte karva ut mitt egna liv och på många sätt frigöra mig från min mamma mamma, verkligen hamnade i situationer med män som absolut inte var bra. Stannade fast jag inte borde ha gjort det, gick med på att utnyttjas på allsköns sätt, sa inte nej utan var foglig istället. Nån gång hoppas jag vi kan prata om det våldet här också men jag vet verkligen ännu inte hur man gör det i ett sånt här format. Men det är en viktig konversation. Ska jag vara rannsakande och kritisk var det nog för mig på vissa sätt en slags reaktion på att de kvinnor jag vuxit upp med på många sätt var ganska radikala och, som man vill i sin ungdom, ville jag vara något annat. En egen person. Inget av det där som sedan hände när jag skulle försöka vara min egen var deras fel men jag var nog bara ett barn med en fördröjd, sen revolt och en naturlig läggning åt det idealiska snarare än det kritiska. Valde att gå med på så mycket för att kunna säga att jag var glad och kär och lycklig och framförallt i en relation. Jag känner i mitt hjärta av hjärtan att Otis aldrig kommer vara en man som är på fel sida av relationen med en sådan flicka. Oavsett vilken roll han fyller. Otis är empatisk och snäll, uppmärksam på andras känslor. Har en ryggrad och en nyfikenhet. Utnyttjar inte situationer. Jag ser så mycket fram emot att stå bredvid honom nu när han går in i sin nästa fas i att växa upp. Inte längre ett litet förskolebarn utan mer och mer en växande, lärande och också egen person.
