Jag sitter på tåget med Otis, vi är på väg till Norrköping för att spendera helgen med mamma och Ruby som haft sista biten av sitt höstlov där. Det är så sällan Otis och jag får tid bara han och jag, min lilla mellanpojke, sprudlande glad och med oändlig energi, men som också är jättekänslig och ganska skör, framförallt vid minsta tecken på avvisande eller tillsägelse. När Otis var mindre var Andreas och jag oroade för att han pratade så lite, idag är han aldrig tyst utan håller en konstant monolog fram till att han somnar abrupt varje kväll, oftast mitt i ett ord och en berättelse. Otis påminner mig oerhört mycket om min lillebror, som satt i sandlådan och grät stora tårar på förskolan för att ingen ville leka med honom samtidigt som precis varenda kompis inte ville något annat än att leka och släppas in i den där rika fantasivärlden som fanns inneboende. Den eviga ljudmattan kring honom är också samma sak, ett liv som illustreras i ljudeffekter. Det är en utmaning som mamma till tre att hinna med alla, att kunna se och umgås med allihopa var och en för sig. Selmas behov är ofta omedlbara och hon är fortfarande så nära knuten till mig, och Ruby kräver en annan typ av tid och hjälp i form av mer komplexa tankar och relationer till omvärlden. Otis, ja Otis lever fortfarande i en värld som är det lilla barnets, men hans känslor är desto större. Så kräver han sin plats. Sprudlande glad eller fullständigt förkrossad är hans vanligaste tillstånd. Jag måste förhålla mig till det på ett sätt som inte innebär att det är kvaliteter som jag upplever som påfrestande, att det en del av honom och att han är fullständigt trygg i att vi älskar honom och alla hans sidor. Möta honom i de upprörda känslorna och hjälpa honom navigera i dem snarare än att alltid be honom lugna ned sig, vara tystare, sluta klättra på allt, även om det ibland också är relevant. Inom psykologin säger man att placeringen i syskonskaran kan vara av stor betydelse, att det påverkar oss i det vuxna livet också. Jag själv är storasyster och har definitivt många av de kvaliteterna som en del av min personlighet. Och mellanbarnet beskrivs ofta som antingen bortglömd och beklämd eller en otrolig medlare, jag ser inte riktigt det sistnämnda i honom ännu men kanske att hans oerhörda känsla för rättvisa, både till sin egna fördel men också i omtanke för andra, hänger ihop med att han hamnar mitt emellan Rubys mer avancerade liv och Selmas väldigt akuta och impulsstyrda. Nåväl. Nu ska jag fortsätta titta på ninjafilm med min lille man, ville bara checka in och fundera lite över syskonskap och höra - vad tycker ni om det här? Har ni påverkats av er plats i syskonskaran? Eller är ni ensambarn och vad innebär det? Och ni som är mellanbarn - skriv en rad och berätta om det!
