Nio år som gifta idag. Man säger att inget är för evigt och samtidigt är det exakt så jag tänker på dig. Lika beständig som platsen på ditt bröst där mitt namn för evigt sitter i din hud. Jag visste att du älskade mig redan första kvällen i min lägenhet i Gamla Stan. Det kändes i din händer, händer känns inte sådär om de inte är påeldade av kärlek. Som ljus som lever på insidan och pressar utåt. En glupskhet i rörelserna. Vi är väldigt olika som personer, till mitt fladdriga är du stadig, där jag söker efter vad resan framåt består av har du en trygghet i vad som redan finns. En som är här och en som letar efter det där. Den ena är inte bättre än den andra men de är olika och de är, framförallt, bra tillsammans. Vi är bra tillsammans. Nio år som din fru. Visst var vi barn då? Livstider av glädje och sorg har runnit under våra broar sedan dess. I det naknaste, i det starkaste. Jag unnar dig allt och jag vet helhjärtat att du gör detsamma. Det har du alltid gjort med mig, det finns en så självklar generositet i dig som, om jag skulle behöva välja, är ditt mest attraktiva drag. Det är svårt att bedyra kärlek utan att bli smetig men vet detta (och det vet jag att du gör), jag är, fullt och förbehållslöst, din.
