Ruby Lovisa Ingrid. Du var ett efterlängtat barn. Långt innan de 9 månader du fanns i mig längtade jag efter dig, efter vad jag hoppades att du skulle göra med mig. Allt jag är som mamma är det du som har lärt mig, det var du som gjorde både pappa och mig till föräldrar och efter dig skulle ingenting någonsin vara detsamma. Du kom i den tidiga morgonen den 31 december 2011. När värkarna satte igång var de genast intensiva och täta, men det var ingen som trodde på mig när jag sa att du var på väg snabbt. Barnmorskorna skrattade snällt och sa att det ju skulle göra ont att föda barn, att vi skulle åka hem och vänta, ännu skulle det dröja länge innan du var här. Men jag bönade om att få vara kvar och eftersom avdelningen i övrigt nästan var tom fanns det plats för oss. Snart fick jag sjunka ned i det heta badet och då var det bara du och jag där, lilla älskling. Som djupa vågor som sköljde genom mig kunde jag känna hur du var på väg att ta dig ut. Efter en liten stund kom barnmorskan in för att se hur vi mådde och plötsligt blev allting väldigt bråttom, du var ju nästan här – till allas förvåning, förutom min. Allt det där jobbet hade vi gjort själva, lilla vän, bara du och jag i vår egen bubbla. På blöta halkiga fötter staplade vi över korridoren fram till ett stort ljust rum med utsikt över Danderyd. En snäll undersköterska gav mig blandsaft med sugrör och din pappa såg blek och orolig ut. Han klappade mig på huvudet, som han gör med dig nu för tiden, ett stilla försäkrande om att allt kommer att bli bra. En krystning, två kryssningar, snart skulle du vara här min lilla flicka. På det tredje försöket kom du. Du föddes i stålande morgonsol, en iskall nyårsaftonsmorgon, bara tre timmar efter min första värk. Tålamod har aldrig varit din sak. Du var liten, med ett huvud fullt av mörka lockar och hade stora ögon, alldeles bläckblå som stirrade stint på mig och pappa. Utanför på gatorna fortsatte folk med sin dag men för mig skulle livet aldrig vara detsamma och där och då förstod jag inte hur det var möjligt att alla klockor inte stannat. Inne på vårt lilla rum på åttonde våningen upprepade jag bara samma mening om och om igen: Hej lilla vän, där är du ju. Hej lilla vän, där är du ju.
