Vilka underbara frågor ni skrev igår, så många intressanta och spännande tankar. Jag är väldigt stolt över den här platsen men det vet ni ju redan. Det är så många frågor och jag vill svara på dem ordentligt så jag kommer dela upp det i ett par inlägg som kommer de närmaste dagarna. Här kommer det första <3 Så härligt med inspirationsinlägg just nu, behöver det! en superytlig fråga och orelevant i denna tid men ändå så relevant hur går dina tankar kring stil just nu? minns för längesedan i podden att du pratade om stilkris efter graviditet och sedan dess har det inte tagits upp så mycket mer än referenser och vissa plagg – men stil som helhet, hur känner du dig i din stil just nu? tycker att du har otrolig stil och så inspirerande och skulle gärna både se och höra mer om den!! Ja, när jag skrev det här inlägget var jag verkligen i det djupaste av den otroliga stilförrviring som länge kändes väldigt stark i mig och som framförallt gjorde mig osäker på mig själv och obekväm med min egna spegelbild. Nu, såhär knappt ett år senare har jag landat mycket mer i det, någorlunda hittat tillbaka till den där kompassen som bara snurrade runt tidigare. Jag kanske ska skriva och visa mer sånt? Jag tycker ibland det är svårt att göra på ett bra sätt, på ett sätt som ger mer än en lista över vad jag har på mig eller bara visar olika modetrender vilket utan mer kontext inte intresserar mig jättemycket. Men stil och trend är ju två väldigt olika saker upplever jag, och klädmässigt har jag landat tillbaka i mig själv mycket mer, blivit bekvämare i det igen. Inte för att jag ser exakt likadan ut som tidigare, eller klär mig exakt likadant ska det dock sägas, för kanske är det så att man efter en tid av graviditeter eller andra stora förändringar som påverkar kroppen, hormonerna och ens relation till sig själv så mycket inte ska förvänta sig att "hitta tillbaka till sig själv" nödvändigtvis är likställt med att se exakt lika dan ut igen? Kanske är bekvämligheten i sig själv vad att "hitta tillbaka till sig själv" egentligen består av? 25-år och fotograferad av Garance Dore på en antikmarknad i Paris Två frågor på samma tema: Hej Sofia, här kommer en fråga: Hur var du som 25-åring? Vad gjorde du i livet? Vad drömde du om? Hade 25-åriga Sofia varit nöjd med var du är idag? Fyllde 25 i år och även ifall jag fortfarande är ung så känner jag mig inte _ så_ ung liksom (kan också bero på det här året överlag haha). När jag tog studenten för några år sen hade jag några grejer på min lista som jag ville göra – resa, flytta hemifrån, studera och ta examen – nu har jag gjort allt det där och känner mig vilsen för nästa steg. Så min fråga är kanske hur kände du dig i min ålder och vad hade du för tankar om livet? Hoppas inte det blev en allt för flummig fråga! Tack för att du skapat en så härlig plats på internet. Både här och på Instagram. Kram <3 Detta är jag också nyfiken på! Min upplevelse av dig är att du är så landad i att vara 30-nånting som i att du tycker om att ha lugn, strukturer och ett vackert hem? Har svårt att föreställa mig att du någonsin bott i en sliten studentkorridor och druckit Törley på golvet som förfest om du fattar vad jag menar. Men jag kanske har fel??? Hur jag var som 25-åring.. ja, inte helt jättebekväm tror jag. Otålig kanske är rätt ord? Lite som att stå på tröskeln till livet men inte kunna ta steget helt in. Längtades framåt. Jag känner verkligen att den tiden som är nu är jag mycket lyckligare i. Mer bekväm i mitt liv, rotad i det. När jag var 25 arbetade jag på Filippa K på marknadsavdelningen som presskontakt och Andreas och jag hade träffats ett och ett halv år tidigare. Vi bodde på Erstagatan på Söder i en fin lägenhet som vi hyrde i andra hand, drack öl i fönstret på fjärde våningen och hängde ute på barer. Livet var egentligen väldigt enkelt och härligt och idag kan jag önska att jag inte hade fokuserat så mycket framåt, för det kom ju ändå oavsett, i precis den takt det var tänkt att göra. Tre år senare skulle vi både vara gifta och förstagångsföräldrar till lilla Ruby, och precis då var den där perioden någonstans över medan nästa började. Kontentan är väl denna: att längta efter vad som komma skall är ganska onödigt, med största sannolikhet sker det inom sin tid ändå. Jag undrar över ert vardagspussel för jag tycker det är så intressant. Hur går vardagskvällarna? Vem gör vad? Vad gör ni för mat till barnen? Hur strukturerar ni upp det med tre barn? Tycker allt går i ett med två och det är mycket att hålla reda på och fixa med. Snart fyller Selma två och då har vi en åttaåring, en femåring och en tvååring hemma. Att det är full rulle det ska jag verkligen inte sticka under stol med eftersom det är många uppgifter som behöver utföras, men helt ärligt så har det i alla fall för oss blivit enklare med vardagspusslet med tre barn än vad det var med två. Det finns så mycket mindre konkurrens dem emellan och både Ruby och Otis är väldigt hjälpsamma med Selma, som i sin tur väldigt gärna vill vara med dem. Vardagarna ser ut såhär. Ruby går i skolan i andra klass och ska var på plats 08. Otis och Selma går på samma förskola, faktiskt i samma grupp eftersom de håller ihop syskonpar vilket har varit fantastiskt för Selma och Otis och deras egna relation. Efter sommaren börjar Otis förskoleklass på Rubys skola, det känns såklart spännande för honom men jag är tacksam att Selma fick sin start på förskolan ihop med sin bror. Otis och Selma lämnar vi på förskolan nån gång strax innan 09. Andreas och jag delar upp oss så att vi hämtar och lämnar varannan dag ungefär, jag hämtar lite oftare eftersom det är enklare för mig som inte har kollegor att förhålla mig till på samma sätt som Andreas som också har personalansvar i sin roll på den reklambyrå han jobbar på. Den som hämtar Otis och Selma är den som lämnar Ruby och vice versa, på så sätt kan man vara igång och jobba strax efter 08 om man är den som behöver gå och hämta. Otis och Selma hämtas senast 16 och när man hämtat dem plockar man upp Ruby på fritids på vägen hem också. Vi har ingen hjälp med hämtning av barnen av våra föräldrar eller någon annan släkting och köper heller inte in den typen av hjälp som många av våra vänner gör. Vi gjorde ett försök som slutade i katastrof och kommer inte vilja prova det igen nån gång snart. Så för tillfället löser hämta/lämna/jobba på det här sättet och tar igen de timmar vi förlorar jobbmässigt när vi hämtar barnen efter att de nattats istället. För Andreas är det mer konkret och regelbundet än för mig som har lättare att sluta jobba efter hämtning periodvis men jag jobbar ju å andra sidan i princip alltid sju dagar i veckan och är aldrig helt ledig känns det som. Barnen äter 17.30 ungefär, det är den stressigaste delen av våra dagar, att hinna få fram bra mat tills dess. Vi sitter alltid med och äter litegrann men ibland äter Andreas och jag också senare, framförallt eftersom Andreas som jobbar på Södermalm inte hinner hem till 17.30. Långsiktigt skulle jag vilja tänja barnens middagstid till senare men just nu är det svårt med Selma. Vår ambition framåt är att kunna flytta fram det nog för att hinna sitta ned alla fem och äta som på helgerna. Selma sover fortfarande med Andreas och mig, det har alla barn gjort till ungefär tre års ålder (de har slutat självmant i samband med att syskon kommit). Selma somnar 19.30 i vår stora säng och henne nattar vi varannan kväll sen alternerar vi mellan att Ruby och Otis som ska sova vid 20.00 får nattas i stora sängen tillsammans med en nysomnad Selma medan den andra föräldern nattar antingen Ruby eller Otis i deras respektive rum. Vi ligger i sängen och läser eller lyssnar på en saga och sedan lite senare när alla sover gott bär vi över det barn som somnat i vår säng till deras egna rum. Anledningen till att vi inte nattar alla separat är för att Selma ofta vaknar under den första timmen och på så sätt behöver man inte spring upp mitt under nattning med något av de stora barnen. Är vi själva någon kväll så nattas alla tre barn i vår säng, älska 180 cm säng <3 Jag undrar hur du känner kring antal barn och om du känner dig ”färdig” med barn? Om du gör det, kände du då en skillnad efter tredje barnet jämfört efter de två första? Det kanske är en konstig fråga och förstår om den är för privat, så känn inte att du måste svara isåfall. Jag funderar själv över frågan just nu och tycker det är intressant att höra hur andra har resonerat. Känner mig inte redo att lämna perioden med barnafödande och fertilitet bakom mig, och samtidigt är jag rädd att vi är för slutkörda i vardagen för att orka med tre jämfört med två. Men åldersfaktorn talar emot att vänta. Och vad vill man egentligen i ett långsiktigt perspektiv? Ja du hör ju förvirringen. Jag är medveten om att det är så mycket i detta som man inte kan styra, men jag tänker utifrån ett drömscenario. Kram och tack för en bra blogg! Vi trodde länge att vi inte skulle kunna få några barn, jag har skrivit om det här och även om det inte blev så i slutändan är det något som påverkat mig jättemycket. Jag vet inte om jag någonsin kommer känna mig "färdig" med barn för det känns som en lyx som inte jag kan känna i och med att jag aldrig upplevt det som något jag kunnat bestämma över. Jag har också känt mig så fruktansvärt tacksam för att ha blivit gravid, alltså att det ens gått, även om graviditerna i sig har varit ganska fruktansvärda, med hyperemesis från dag ett hela vägen in på BB. Den förvånade tacksamheten kände jag även andra och tredje gången, trots att det uppenbarligen gått tidigare. Kanske är det så att ha tittat ofrivillig barnlöshet i vitögat inte är något man går oförändrad ur? Hjular vidare i livet och helt lämnar det bakom sig. Vad jag kan säga är dock detta, tre barn är en alldeles underbar balans för oss, så mycket lättare än vad livet var med två barn. Det är som om konkurrensen mellan två syskon, när den ena väljs men inte den andra, den kampen om uppmärksamhet, flög ut genom fönstret när de blev tre och den känslan av du men inte jag puttades helt ur sin bana. Visst det är ytterligare ett strumppar att rusa runt och leta efter på morgonen men barn skulle ändå ha lämnats på förskola och skolas det är inte som att det är 100% mer arbete än vad två barn var ändå. Steget från ett till två barn upplevde jag som oerhört mycket större, verkligen. Hej! Jag vill utmana dig: fem ingredienser Max per recept och Max en halvtimmes aktiv tillagning. Vad skulle du laga till middag till mina kräsna barn? Kram och tack för min nya favoritblogg! Och så beklagar jag såklart <3 Smörstekt krispig gnocchi, så underskattat med barn men om de gillar skolans potatisbullar så varför inte detta! Stek gnocchi i smör som fått bryna tillsammans med sardeller (obs - viktigt att sardellerna är hemliga pga sagda petighet, riv över parmesan och citronzest. Jag vill också slå ett slag för gräddiga tomatsåser som man reder med färskost, lite inspirerad av Marcella Hazans ikoniska tomatsås (som dessvärre tar 45 minuter och då inte kvalar in i utmaningen) där man bara sjuder passerade tomater och lite salt med 2 stora schalottenlökar som delats på hälften men inte hackats. Låt löken puttra med i en halvtimme sen fiska upp den och släng. Rör ned ett par skedar färskost och om dina barn inte är rädda för gröna saker - lite basilika.
