Igår hände det igen. Ett problem jag tänkt bara tiga ihjäl och leva med, men som ändå skavde råkade av en händelse komma upp på bordet och helt plötsligt visade det sig att det visst gick att lösa, att det inte var så farligt att berätta hur någonting kändes egentligen. Det här är en situation jag hamnar i om och om igen. Oron för att vara obekväm eller bökig gör att jag väntar väntar och väntar med jobbiga samtal eller bara sväljer och går vidare. Ordförande i God-stämning-klubben sen 1984 och kanske också nånstans mätt på allt det där som sväljts.Problemet med den här strategin är ju såklart att det faktiskt fungerar jättedåligt och att man heller inte låter andra människor få en chans att antingen förklara varför något måste vara som det är, eller faktiskt ändra sådant som skulle kunna vara annorlunda eller bättre. Reflekterar man över det så verkar det ju i själva verket rätt objussigt att skjuta upp de där samtalen ad infinitum. Jag kommer aldrig förespråka att bli peka-med-hela-handen-rak eller ens vara speciellt rigid, jag tycker fortfarande det är trevligare att trevlig, men för oss fegisar - ska vi inte ge tydlighet en större chans? Sluta bara svälja och ta helg?Nåväl, semestern är rätt underbar. Jag hinner tänka lite längre tankar än på länge och medelhavet är varmt. Vi hörs snart 🤍
