Jag minns månader och åter månader i mitt liv när två streck på en sticka var min högsta önskan. Den som någon gång tittat på en helt blank yta och inte ens kunnat lura sig själv att det kanske, kanske finns något där vet vad jag menar. Frustrationen och uppgivenheten inför att det blanka är så massivt att det likväl hade kunnat vara en ogenomtränglig färg i sig själv. På den tiden hade jag mer än nöjt mig med skuggan av ett streck, den mildaste skiftning hade räckt, för även ett svagt plus är alltid ett plus. Rent och skärt hopp nerkokat i sju ord, gärna ivrigt delad av andra hoppfulla på tveksamma internetforum. När det sen väl blev plus var alla tre mer än tydliga och kom av bara farten varenda en. Inga spökstreck, inga om man vinklar testet framför fönstret och tittar underifrån, inget det kom först efter att tiden egentligen gått ut men visst är det där nu? Hopp behövdes aldrig i slutändan.Mitt livs första spöksteck kom istället först igår. Svagt svagt svagt, skuggan av något som kanske kanske är där. Det andra testet jag tog direkt efter var helt negativt så som alla andra alltid varit, men det första, visst var det där? Och även ett svagt plus är alltid ett plus, det var det första jag hörde i huvudet när jag stod där vid handfatskanten. 2010 all over again. Konstigt att något som varit så hoppfullt plötsligt blev den sämsta av domar fast färgen på strecken är precis de samma. Och om inte annat så skvallrar nackontet som börjat gå ner i ryggen och sträcka sig runt till hela magen, att precis allt gör ont hur jag än ligger värmer eller lindrar att, jo men visst. Det där covidtestet är definitivt positivt.
