Jag hade en otroligt intressant konversation igår med en tjej som följer mig på Instagram igår och som också lyssnar på podden. Hon kommenterade på bilden ovan som jag lagt ut på Stories, skrev något likt ”Kämpa” och ett hjärta vilket jag såg men inte reflekterade jättemycket över men sedan igårkväll skrev hon igen och bad om ursäkt och sa att det hade varit en tyken kommentar. Och först där gick det upp för mig att bilden hade upplevts provocerande och eftersom det faktiskt gjorde mig undrandes så frågade jag ärligt vad det var som störande, eftersom jag märker att det händer oftare och oftare. Vad som sedan följde var en jättebra konversation, faktiskt verkligen givande och jag är tacksam dels att personen tog sig tiden att svara eftertänksamt, intelligent och reflekterande och jag är glad att jag frågade och inte bara struntade i det när jag att väl förstod det fanns irritation där. Den ganska långa chatten vi sen hade handlade om allt från vad man ser och läser in i en bild, till upplevelse av hur svårt eller lätt ett arbete är, om det är ett arbete man behöver göra eller mest vill göra, hur mycket man upplevs jobba och vetskap eller inte vetskap om vad som sker i livet i övrigt, och mycket om hur det står i kontrast till vad Elsa och jag pratat ofta om i podden, om mättanden på det perfekta. Sedan vi flyttade har många fler människor börjat följa mig men i ännu högre grad har folk börjat irritera sig på mig, det är inte samma procentuella förändring i tillväxten som i irritationen. Jag har varit lite naivt förvånad över det, hade nog tänkt att det finns massor med faktorer som skulle mildra det lite. Visst det är en vacker lägenhet men den ligger inte i en storstad, vi har flyttat av väldigt personliga familjeskäl, det är en hyresrätt och jag lägger inte ut mer material nu än för fyra månader sen. Av vad jag har lagt ut har det varit fler interiör-bilder än tidigare när det var ännu mer mat i flödet men det har jag gjort för att det har varit en sanningsenligt reflektion av mitt liv när jag behövt fixa mer i ett nytt boende och haft mindre tid att göra recept för Instagram (men desto fler till ett nytt projekt som kommer). För fyra månader sen var vi också i en pandemi och även om vi visserligen har ytterligare trötthet i bagaget så har inte klimatet ändrats så mycket, eller? Jag tar med mig en mängd lärdomar ur vårt samtal och en av dem är att faktiskt backa lite på vad jag funderat högt kring i podden, om tröttheten på det perfekta. För vad jag läst som bilder på teaterscener och känt en mättnad inför hos andra, kanske är vad någon annan bara ser som en liten bild ur en verklighet? Vem är jag att döma det? Ja, jag längtar efter äkthet men kanske att vi bara måste acceptera att äkthet är en mängd olika saker för en mängd olika människor. Kanske att jag borde förstå och acceptera det snarare än att bära irritationen för vad gör det ens för bra att göra det? Jag vill aktivt vara en större person än så, jag känner typ aldrig avundsjuka så varför skulle jag irritera mig på något jag tror är poserat? Vem är jag att döma det? När jag la ut den där bilden så såg jag att jag satt i en obäddad säng kl 10.30 och febrilt försökte möta en manusdeadline en vecka bort med en 2-åring vars förskola är stängd för Corona-utbrott, en man som är sjuk, och ytterligare två barn som ska hämtas och lämnas av mig ensam även denna vecka. Men så vill jag ju inte dela med mig av det privata, jag är gärna personlig men inte privat och delar inte mycket bilder på mig eller på barnen, och utan den kontexten läser någon annan in att jag sitter och klagar över ett ”jobb” som är så coronaanpassat som ett jobb kan bli i ett rum som ser ut som ett slott med svulstig stuckatur i pistage och bladguld. Vilket ju också är en skiva av sanningen. Och jag vill heller inte lägga ut bilder på disken för det är så o i n t r e s s a n t och jag kan heller inte göra det fulare än vad det är här för att fuska till mig vardagspoäng. Kanske, och nu hoppas jag att jag är inne på något, men kanske att samtal som det jag hade igår, som det här blogginlägget är, är vägen framåt? Kanske att det helt enkelt är alldeles för komplicerat för oss människor att se bilder i ett stadigt flöde och tro att vi kan läsa helheter ur det och göra kvalificerade bedömningar om någon ur det? Det är kanske för grund kommunikation och vi behöver samtalet också? Våra psyken och våra kommunikationsmedel är liksom inte gjorda för varandra, eller vad tror ni? P.s jag vill på inga sätt att det ska bli personlig kritik mot personen som skrev till mig i nu i kommentarsfältet. Jag vill så gärna prata om fenomenet av dissonansen i vår allmänna kommunikation men mot den här personen känner jag bara värme och tacksamhet att hon var så generös i analysen och samtalet som följde.
