Jag har funderat ett tag på hur jag ska skriva det här inlägget, förklara det här intresset, för det är ett intresse som gränsar till en besatthet idag. I min barndom fanns det alltid ett engagemang i sakfrågor, min mamma var aktiv i IKF, Internationella Kvinnoföreningen och jag växte upp i de lokalerna, i den gemenskapen och det har alltid funnits ett humanistiskt engagemang kring invandring och flyktingfrågor, en vilja att hjälpa bidra till något som är positivt och främjar öppenhet och integration men det har inte varit tydligt partipolitiskt bundet generellt även om hjärtat ändå alltid varit rött. Jag har också alltid haft en dragning till det skrivna ordet, sömlöst sammansatta resonemang, väl uppbyggda poänger och berättande med nerv. Steget till de som har hjärtat i orden i talform är inte lång. Och ingen i modern tid har varit bättre på det, bättre på att vidröra en hel värld än Obama. På många sätt var det han som var min brygga in i intresset för amerikansk politik, kanske politik generellt. Antalet gånger jag sett keynote talet från DNC 2004, när han stödde John Kerry som demokratisk kandidat men framförallt på riktigt öppnade partiets ögon för honom själv går inte ens att räkna. Efterföljande kampanjtal om hopp och förändring från 2007 hela vägen fram till 2008 i Grant Park med en hel värld som åskådare, en historisk händelse, genom två mandatperioder som väckte ett helt nytt sätt att se på USA och den amerikanska drömmen och själen. Parallellt var valet här i Sverige 2010 mitt riktiga uppvaknande, jag kände en oerhörd besvikelse och också en genuin bitter förvåning. Jag minns att jag skrev en status på Facebook om att jag var så oerhört besviken, väldigt naivt kanske, att det brann bakom ögonlocken i undran över vilka de här människorna som röstat på SD egentligen var. Fanns de i min närhet? En status som jag idag kan tänka vittnar om en förvåning som är priviligerad, att vara så frånkopplad en helhet att insikten om den egna bubblan inte ens existerar. Den fortsatta stadiga ström av högerpopulism som svept över Sverige, Europa och resten av världen och vad jag gärna hade velat kalla kulmen men vet att toppen ännu inte nåddes då, i valet av Donald Trump som amerikansk president 2016är vad som tagit mig över kanten in i de besattas land. Igen var det den där bubblan av förvåning, känslan av en parallell värld. Och så står vi nu inför ytterligare ett eventuellt paradigmskifte. Ytterligare fyra år med en amerikansk president som, om de sker kommer vara om inte omöjliga, så ytterst svåra att återställa. För vad som sker i USA är inte isolerat till USA, det är en omritad världskarta, upprivna avtal, en världsbild och syn på andra människor som sprider sig, en kaotisk världspolitik som påverkar oss alla. Eller så får vi uppleva ringarna på vattnet av en kvinnlig president som vill ändra hela systemet, en demokratisk socialist som är radikal i amerikanska mått,eller en öppet gay man som är vältalig, intellektuell föredetta militär. Eller så landar det trygga valet i en föredetta vice president med starkt stöd hos svarta amerikaner vars främst fördel kanske mest är just att han är det trygga valet. Oavsett så är det en världsbild som är på väg att ritas om igen, en pendel som ska svänga, antingen för evigt djupare in i samma riktning eller mot sin totala motsats. Det är en spännande tid och den här gången vill jag inte leva i en isolerad bubbla som resulterar i priviligerad förvåning. Så därför är jag intresserad av amerikansk politik, därför vill jag förstå den. Jag vill helt enkelt inte att den priviligierade bubblan ska sluta sig om mig bara för att spräckas i besvikelse igen. Bättre att vara förberedd.
