Hanna som driver bloggen Ekoparadiso kommenterade med en intressant fråga på det här inlägget som jag tänkte att vi kunde prata om eftersom det här är en fråga som ofta kommer upp. Såhär skriver Hanna: Ser supergott ut! Jag undrar hur du tänker kring protein? Jag upplever att det är en lite hets kring att om man äter mycket vegetarisk mat (hela familjen) så får inte barnen i sig tillräckligt protein. Hur tänker du? Jag har en väldigt liten blogg med får ofta mail om det trots att vi inte äter helt vegetarisk kost. Tack allt du delar med dig av så inspirerande och stillsamt vackert. Extra fint i dessa tider. Bra fråga att ta upp tänker jag även om svaret i mitt specifika fall är ett enkelt nej, jag är inte det minsta orolig att mina barn inte får i sig den mängd protein de behöver. De äter allting och de äter heller inte alltid bara det jag lagar utan det kan definitivt stekas stödköttbullar också, det ska jag inte sticka under stol med. Men anledningen till att jag ger dem annat vid sidan av handlar egentligen inte om att jag är orolig över att de annars inte skulle få i sig nog med protein, det handlar om att jag är orolig att de inte kommer tycka det jag lagat är gott och äta för lite mat helt enkelt. Jag tror den här proteinrädslan som många har har två olika källor - den ena är att många nog likställer protein med mättnad, att man helt enkelt inte tror att man kan bli mätt utan en bit kött på tallriken, en myt som framförallt drivs av män som kanske heller inte har så mycket faktiskt erfarenhet att jämföra med. Den andra källand är att vi lever i en tid där protein höjs till skyarna medan kolhydrater pratas om som tomma och onyttiga om man får hårdra det. Det typen av tidsanda lägger sig i bakhuvudet på en och även om man själv inte från början kanske var jätteorolig för det där med protein så finns det ändå där som en hinna över ens sätt att se på kost och bra och dåligt. Att äta vegetariskt är inte speciellt svårt, även fast man som jag inte äter vegetariska halvfabrikat, förutsatt att man äter normalt varierat, på samma sätt som man mår bäst av att äta normalt varierat om man äter kött också. Idag är min kost helt fri, jag mallar inte in mig under någon paroll. För någon utifrån skulle man nog kunna säga att jag är vad som skämtsamt kallas Stockholms-vegetarian, någon som oftast äter vegetarisk men ibland också äter fisk och skaldjur. Jag äter gärna vegansk mat, men lagar det nästan nästan bara när det är rätter som är veganska i sitt ursprung - alltså inte behövt omarbetats speciellt mycket för att veganiseras. Det hänger ju dels ihop med det här med halvfabrikaten men också att jag tycker det finns otroligt mycket mat som är vegansk som den är och att jag generellt lagar väldigt enkel mat. Det betyder dock inte att jag vägrar använda aquafaba som jag tycker funkar utmärkt eller inte vill använda växtbaserade mejeriersättare, inte provar miso som umamibärare istället för sardeller och så vidare. Jag är däremot inte så jättelockad av av ingredienser jag inte har så mycket användning för utöver det specifika tillfället, eller mat som blir orimligt dyr för den sakens skull heller. Det är lite orättvist att veganskt ofta utmålas som så komplicerat, det är lite av en nidbild och även om det absolut går att göra det komplicerat, behöver det inte vara det, exakt som med alla annan kost. Däremot ska var och en som väljer att äta veganskt vara mer noggrann med att hålla koll hur ens näringsintag ser ut och självklart också ta de vitaminer som behövs kompletteras med. Men, och det här är egentligen kärnan i varför jag äter som jag äter, varför jag serverar vad jag serverar till mina barn: Som en person som lidit av anorexia under alldeles för många år av mitt liv, är jag oerhört mån om min egna friskhet idag. Det är en guldskatt som är min men som jag också vet är något jag faktiskt kan förlora. Det innebär bland annat att jag väldigt medvetet inte har någon speciell diet jag följer utan försöker äta intuitivt. Jag litar på att jag är så pass in-tune med min kropp och vad den behöver att jag kommer få i mig det som också gör att jag mår bra. I samma anda så tror jag också att man behöver påminna sig att se på kost och hälsa som en helhet och inte något som behöver brytas ned i varenda tillfälle man stoppar något i munnen. Det gäller verkligen i ens roll som förälder också. Därför är det också rimligt att vissa måltider är mer ensidiga än andra, jag tror liksom att det jämnar ut sig för den stora majoriteten av oss? Självklart finns det oändligt med undantag och variationer och specialfall och det här är en sån sak som jag kan dra mig för att uttala mig om just för att jag är rädd att trampa någon på tårna. Jag är inte dietist och utger mig inte heller för att sitta på en formel för perfekt ätande. Jag tycker den som är orolig för det här med protein och vegetarisk kost kan börja med att hänvisas till Livsmedelsverkets mycket lättförståeliga råd gällande vegetarisk kost, som specifikt också tar upp det här med protein. Hur tänker ni kring det här? Har ni noga koll på vad ni får i er? Är det ett orosmoment?
