[caption id="attachment_20311" align="alignnone" width="1960"] Jag i 4:an[/caption] I takt med att mina barn har lämnat bebistiden och blivit medvetna varelser har jag börjat klä dem mindre och mindre fint. I alla fall utifrån vad jag tycker är fint. För hade jag valt utifrån min egna smak hade jag klätt dem i mjuka neutraler, mycket grått, oversizade tröjor och stickat. Rundhalsade koftor och rader av knappar i pärlemor. Madicken-spets och Libertyblommor. Men jag gör väldigt medvetet inte det. Det är så mycket press på barn att ha ”rätt” saker. Rätt tröja, rätt jeans, rätt lilla grej som hänger på ryggsäcken. Tidigt drillas de in i vuxna värderingar och världen sorteras in i dåligt och bra, rätt och fel drivet ur konsumtion. Så snart skolan börjar är det slående tydligt, listan över vad man ”ska” ha blir längre för varje dag. Men för så många barn blir den där listan bara en ouppnåelig radda saker som är fel med dem, allt man inte har råd med och allt man skäms över. Och är man en förälder som har råd att ge sina barn allt på listan över vad som är rätt är det faktiskt en solidaritetshandling att inte göra det, mot andra föräldrar och mot andra barn. För flickor är fokuset på utseende så stort att det skrämmer mig och jag blir genuint ledsen över att tänka på vad de får brottas med redan som sexåringar. Vilka andra tankar hade de kunnat tänka om de inte tänkt på hur de ser ut? Vad jag menar är inte att mina barn går klädda i precis vad som helst eller inte har kläder de själva tycker är fina men det är något jag aktivt försöker avdramatisera från min sida. För tillfället tycker Ruby om kläder som i bästa fall kan beskrivas som sportiga danskläder, och nej det är inte vad jag hade valt men så får det väl vara. Nästa dag vill hon ha pyjamasbyxor på sig hela dagen. Kläder är kläder och de kan därför inte vara så himla rätt eller fel. Känns de sköna? Går det att mysa på mattan i klassrummet likväl som klättra till högsta på klätterställningen? Gör det inget om de tappas bort (för oj vad saker tappas bort) eller glöms i parkleken? Att ge barn för värdefulla saker är att sätta mycket press på dem. Absolut att man ska lära sig vara rädd om sina saker men det måste få vara med en mjuk hand, utan press. Jag ryser när jag minns hur jag tappade bort ett guldhalsband jag hade fått av min pappa när jag var barn. Hur många nätter jag låg vaken och tänkte på det innan jag vågade berätta. Känslan av skam och oerhörd nervositet. Hur resonerar ni? Är era barn fint stylade och tänker ni annorlunda om det här? Lägger ni själva mycket tid på deras kläder?
