Den här hösten har inte riktigt blivit som jag tänkt hittills. Jag har varit, och är, ganska överväldigad av allt vad jag helt självmant tagit mig för. Lite känslan av att jag bitit av en enorm tugga sånt där mjöligt rött äpple ingen gillar och som nu bara växer det i munnen och är svårt att få ner.Den här terminen i skolan är svår och intensiv. Läkemedelsberäkning, farmakologi, medicinsk vetenskap, immunologi, omvårdnadsvetenskap, syra-basbalans, levern, endokrinologi, reproduktionsorganen och mängder praktiska färdighetsträningar. I måndags när vi satte pvk:er, en sån infart i till exempel i armvecket, handryggen eller på foten ni vet, var det som att det bara var för mycket. Det är så många steg och så många proppar och slangar som ska spolas och gula, rosa, gröna nålar som ska väljas, vingar som ska tejpas och allt ska göras helt korrekt (såklart! Det är så förståeligt att det måste det) men jag kände bara hjälp. Nålarna och sticken och allt går bra men gud vad jag inte inte vet ett smack om backventiler och hur ska jag hinna få in allt? Första till tredje veckan i december ska jag ha praktik på vårdcentral och sista veckan har jag examinationer i medicintekniska färdigheter där vi får lotta om vilka man får tre dagar i rad och veckan avslutas med att fredagen innan jul den 22:a är det salstenta i medicinsk vetenskap. Tänk om jag missar någon av tentorna fram tills dess och måste hinna omtentor också on top? Inte en julkula kommer hinna upp i år. Min stora räddning är att mitt ordförandeskap i förskolan är slut nu efter 2 år i alla fall. En sak mindre att hinna. Bokprojektet jag jobbar med med har vi kommit långt i och jag är inte ensam där heller utan vi är flera tillsammans. Det ger mycket mer energi än vad det tar i ork och blir så fint så fint.Min strategi är att vara i stunden, inte tänka på helheten så mycket, ha fokus och försöka inte få dåligt samvete för allt jag inte hinner och får ställa in för att vila emellan. Jag kan inte/orkar inte/hinner inte 9 av 10 sociala saker men vänner finns kvar och ingen verkar protestera för att jag inte kan komma den här gången heller. Vissa kvällar behöver jag bara stirra rakt ut i soffan, avdomnad i hjärnan och sova vid 21. Det får bara vara så, this too shall pass.
