Om varför det plötsligt skaver med uttryck som att något är schizofrent, sinnessjukt och stört.Min vän Sara som jag skriver min uppsats med och jag kom nyligen in på en diskussion om vårt eget ändrade språk efter att en ekonomiprofessor i radion härom veckan beskrev börsmarknaden som schizofren. Ämnet vi skriver vår uppsats om är sjuksköterskors upplevelse av att vårda patienter med psykiska sjukdomar inom somatisk vård - det vill säga vi tittar på känslor i mötet mellan sjuksköterskor och personer som har psykisk sjukdom i miljöer som inte är utformade med dessa sjukdomar i beaktning, och där sjuksköterskorna inte är specialistutbildade för att vårda just dessa patienter. Ganska förståeligt funderar vi båda mycket på saker som stigma, strukturer, samhällelig syn, rädsla, tillit och frustration just nu. Innan vi började skriva uppsatsen hade vi båda alldeles nyligen haft praktiker - Sara i rättpsykiatrin och jag i kriminalvården som ni vet, och har därför haft vårdande relationer med många patienter som har psykisk sjukdom. När jag använder det uttrycket vill jag poängtera att jag inte menar psykiska besvär såsom nedstämdhet, ångest och mildare depression som många av oss kan drabbas av någon gång i livet utan att det för den saken skull bidrar till ett påtagligt utanförskap, utan mer komplexa tillstånd. För grejen är att personer med exempelvis schizofreni, vanföreställningssyndrom, bipolär sjukdom och psykos riskerar att hamna på andra sidan av nån slags klyfta av negativa egenskaper och därför stämplas med en slags otherness som jag insett att är språk är en viktig del i att befästa. Till exempel när man beskriver någon som ändrat inställning som störd, en självupptagen dejt som ett psykfall - eller ja börsmarknaden som schizofren. Egentligen är det här inte konstigt och jag förstår inte riktigt varför jag inte kunde ha insett det här tidigare. Vana antagligen men när det gäller människor med annan kultur eller hudfärg är det ju helt intuitivt och uppenbart att språkval är så centralt i att befästa och behålla en annan persons "annorlundaskap". Kanske är det här nyfunna skavet kopplat till något så mänskligt som att ha ett ansikte på någon. Att känna och ha en relation till människor som har andra förutsättningar eller erfarenheter än en själv gör en mer mån om att vilja visa dem respekt. Ett språkbruk där man använder benämningen på en persons sjukdom för att illustrera något dåligt eller konstigt, kommer i slutändan poängtera att det är i lägre rang. Så ja, jag är numera fattigare i antal ord jag har för att beskriva vissa saker, men i verkligheten är det nog en rikedom.
